Om vikten av att berömma sig själv

Åh, hela dagen har jag gått omkring och myst och njutit av mitt fina resultat på fettmätningen igår. Jag är så nöjd och så stolt över mig själv att jag nästan spricker! Det som gör mig nästan ännu mer stolt är det faktum att jag faktiskt lärt mig att gå i mål och ge mig själv beröm när jag gör det. Jag är nämligen en sån där duktig flicka, en sån som alltid haft bra betyg och presterat bra i allmänhet, men ändå känt sig väldigt liten och betydelselös och aldrig varit nöjd utan istället bara höjt ribban mot nya högre mål. Till sist var målen så höga att de var omöjliga att uppnå, och då stämde ju det som jag inom mig kände: att jag var ganska värdelös och borde kämpa hårdare.

De senaste åren har jag jobbat väldigt hårt på att sänka kraven på mig själv och komma ur den onda spiralen. Jag hade faktiskt inget val, jag blev flera gånger utmattad och till sist (i samband med lite annat elände) blev jag deprimerad och det var först då jag på riktigt insåg att jag var tvungen att förändra mitt beteende, annars skulle det knäcka mig. Vägen från de hårda kraven, kontrollbehovet och prestationsångesten har varit lång och svår, och pågår fortfarande. Men jag har kommit oerhört långt och ser mig numera som en nykter prestationsknarkare. Jag mår jättebra, men kan fortfarande hamna i situationer som triggar igång mina gamla tankar.

Ett av de största problemen var att jag aldrig lät mig själv gå i mål. Så fort jag närmade mig målsnöret så flyttades det fram. Om jag till exempel tänkt mig att träna 3 gånger en vecka och gjorde det, så tänkte jag att 4 pass ju hade varit ännu bättre. Lyckades jag då klämma in även ett fjärde pass så tänkte jag att 5 pass hade ju varit bra, och hann jag då inte med det så blev slutresultatet att det var en dålig träningsvecka, istället för att jag tänkte "4 träningspass - bra jobbat!". Att leva på det här sättet är oerhört tröttsamt, men jag var rädd att om jag släppte på kontrollen så skulle jag också sluta sträva framåt och bli nån slags soffpotatis, och detta gällde alla områden i mitt liv. När jag nu står här på andra sidan, den ljusare sidan, och är stolt som en tupp så inser jag hur fel jag hade. Att komma under 30% i kroppsfett var bara ett delmål, mitt slutmål är att komma ner till fitnessintervallet som är 21-24%. Men att jag berömmer mig själv och låter mig själv slappna av och njuta för att jag uppnått ett delmål, gör inte att jag skiter i att sträva efter mitt slutmål utan tvärtom! Det är tack vare att jag ger mig själv cred för allt slit och allt bra det fört med sig, som jag kommer orka fortsätta kämpa lika hårt tills jag är i mål!

Tänk på detta, för jag vet att det finns fler duktiga flickor där ute. Det är mycket roligare att vara en lycklig flicka än en duktig flicka. Jag lovar.