"Jag trodde inte det kunde vara så stor skillnad"

Trots att kost och hälsa är mitt största intresse så är jag ibland så trött på hela kostdebatten så det kan ni inte ana... Det är LCHF, paleo, LCHQ, GI, tallriksmodellen, felaktiga "fakta" och missförstånd i en enda röra och ibland vill jag bara ge upp. Jag tänker då att jag fortsättningsvis aldrig ska diskutera kost med någon, bara sköta mitt eget och fortsätta äta på mitt sätt som jag mår så bra av, men inte försöka sprida kunskapen till någon annan. Jag tänker att det inte är värt det och att det inte är lönt.

Men ibland händer saker som gör mig så glad, och som får mig att vilja lära mig mer om kost och försöka lära vidare det jag vet till så många som det bara är möjligt. Jag vill att alla ska få hitta just sin optimala kost, jag vill att alla ska få uppleva hälsofördelarna som jag själv känner. Och jag vill att alla i hela världen ska bli smalare, friskare och lyckligare. Jag inser nu att jag kanske byggt upp det här lite väl mycket och att ni väntar er en solskenshistora utan dess like, men det krävs inte så mycket för att jag ska bli glad. Det är självklart väldigt roligt när sjuka människor blir friska(re) enbart av att ändra kost, men det är också kul när vanliga, friska människor (som jag) upptäcker att även de kan må bättre av en annan kost. Att de där problemen som de tar så för givet att de inte ens räknar dem som problem, går att slippa.

Igår var en sån dag. Min sambo kom hem och berättade att en kollega till honom börjat med LCHF. Hans fru ville gå ner i vikt efter 2 graviditeter och han hakade på. Hans kommentar till hur det gick:

- Det går faktiskt jättebra. Min mage mår jättemycket bättre och jag blir inte trött och hungrig på eftermiddagarna. Jag trodde inte det kunde vara så stor skillnad.

Det är just det där sista jag tycker är så fantastiskt, för det var det jag själv upplevde när jag började med LCHF. Jag trodde inte det kunde vara så stor skillnad. Jag trodde det var normalt att min mage flera gånger i veckan svällde upp som en boll, att jag innan lunch och innan middag var så hungrig att min mage skrek av hunger, och att det var normalt att nästan sitta och nicka till på tråkiga möten innan lunch och på eftermiddagen. Sen började jag med LCHF, för att bevisa att det var tramserier, men istället var det jag som blev övertygad. Min mage blev lugn och platt. Jag var mätt, pigg och alert hela dagarna. Och dessutom stod jag stilla (eller gick ner) i vikt, fastän jag åt så väldigt mycket godare mat och aldrig var hungrig. Det kändes (och känns ibland fortfarande!) för bra för att vara sant. Men det är sant. När vi äter den mat vi är skapade för att äta mår våra kroppar väldigt mycket bättre. För varje histora jag får höra om människor som på ett eller annat sätt mår bättre genom att välja naturlig mat, blir jag mer och mer övertygad om att det ändå är värt alla de där jobbiga diskussionerna...