Låg

Idag fattade jag äntligen varför jag på sistone känt mig så onormalt omotiverad och låg. Jag ska nämligen byta team på torsdag och börja i ett nytt uppdrag. Jag visste att det påverkade mig för det känns tråkigt att lämna helt underbara kollegor, men det ingår i jobbet när man är konsult och jag trodde ändå att jag kunde hantera det bättre. Men när dagen led mot sitt slut och jag insåg att jag bara har en dag kvar att jobba tillsammans med dessa människor, som varit min andra familj i över ett år, så brast det för mig. Jag höll ihop så länge jag var kvar på jobbet men småsnyftade hela vägen till tåget. Jag tror att alla som har riktigt fina kollegor vet vad jag pratar om. Även om man inte pratar privat med alla så kommer man varandra nära eftersom man spenderar så mycket tid ihop. Man vet vem som är morgontrött, vad folk äter till lunch och man vet när de haft en jobbig morgon med barnen. Man delar sin vardag med varandra, och det finns ju faktiskt ingen annan man tillbringar lika mycket tid med som man gör med sina kollegor. Vårt projekt har dessutom varit väldigt utmanande från dag 1 vilket gör att vi är ännu mer sammansvetsade. Det är ett dedikerat team som alltid kämpar framåt, mot ett bra resultat, trots att mycket gått emot oss. Vi har lärt oss att ha koll på varandra, för stressen och pressen kan bli tärande, och man lär sig se vem som behöver en peppande kommentar, och man blir inbjuden till terapisamtal över en kopp te när man som mest behöver spy galla en stund. Vi har tillsammans skrattat åt eländet och fortsatt framåt. Jag kommer sakna dessa människor så jag dör. Nu ska jag inte till världens ände utan till ett kontor över gatan, så vi kan fortfarande träffas och luncha och fika, men det är inte samma sak. Det är inte samma sak när man inte sitter bredvid varandra och kan spontanprata, och jag vet av erfarenhet att de där planerade träffarna inte kommer bli av sådär ofta som man säger.

Det blir säkert bra i mitt nya team också, de verkar väldigt trevliga, men jag känner mig inte redo att gå vidare fastän jag vet att jag måste bli det. Från och med torsdag har jag nya kollegor och det finns ingen återvändo. Jag känner mig själv som en nyfiken typ som älskar att lära mig nya saker och träffa nya människor, men just nu hittar jag ingenting av det där i mig. Jag är bara omotiverad, trött, och inte ett dugg taggad. Det känns minst sagt tungt att ge mig på ett helt nytt projekt såhär bara veckor från semestern. Jobbet kommer kräva att jag är på tå, för efter semestern är överlämningen slut och min livlina har gått på mammaledighet. Då är jag on my own, så jag får se till att lära mig det jag måste nu, när jag bara vill vara ledig. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag är ledsen för ett tråkigt inlägg men detta är verkligheten just nu och anledningen till alla uteblivna inlägg och den totala avsaknaden av pepp. Det blir nog bättre när jag kommit in i allt. Och när jag haft semester...