De senaste dagarna har präglats av manodepressivitet, en dålig dag med mycket ont har gett en väldigt ledsen och uppgiven Tove medan en någorlunda bra dag har gett en hysteriskt glad Tove. Det har kommit mycket snö och backarna har varit opistade, uppåkta, tunga och jävliga, det är ingen hit för ömma knän kan jag meddela. Dagen idag var däremot löjligt fin med klarblå himmel, några minusgrader, strålande sol hela dagen och manchesterbackar som fortfarande var uthärdliga på vägen hem. Det dåliga vädret gjorde att jag flyttade fram min skidlärarlektion tills idag och jag kunde inte valt en bättre dag. Vi höll till i en galet bred och snäll backe och förutsättningarna kan väl bara beskrivas som perfekta. Det var dock en törn för självförtroendet för jag trodde att jag kunde åtminstone nånting, men vi började i princip från början. Jaja, det är bara att svälja stoltheten och åka som ett lydigt skidskolebarn och jag lärde mig massor. Om jag inte drömmer om pister, höfter som ska böjas i rätt vinkel vid rätt tillfälle och armar som ska ha rätt position osv i natt blir jag förvånad!
Humöret idag är alltså på topp trots bultande knän, för nu finns det ändå hopp om lite mer åkning i veckan. Vi har det fortsatt bra i stugan och myser, äter god mat och tramsar för fulla muggar. Som de 30-åringar vi är stannar ingen uppe längre än till klockan 23 och det är underbart skönt att sova ordentligt varje natt.
Som ni märker har jag förutom smärtan inget att klaga på och jag njuter av härlig alpluft och fina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar