Om planering

På de flesta tränings/kost/hälso-bloggar läser man emellanåt om hur de gör för att lyckas med all sin träning och matlådor osv. Svaret blir alltid planering, planering, planering. Och jag håller med. Planering är jätteviktigt för att man ska hinna med det man vill. Men. Det finns en aspekt till som man inte läser om lika ofta. Det är också viktigt att planera för att inse vad man INTE hinner. Om man inte planerar sin vecka är det lätt att tänka att man ska hinna träna, storhandla, laga mat varje dag, tvätta, diska, städa, hänga med kompisar, ha kvalitetstid med sin partner osv. Ofta är det vi tänker oss att vi ska hinna inte speciellt rimligt. Man vill helt enkelt mer än man hinner eller orkar, vilket leder till mer eller mindre konstant dåligt samvete över olika saker som inte får plats i schemat och en känsla av att man hela tiden ligger efter och aldrig hinner ikapp.

Jag och min sambo tänkte lite på de här sakerna i helgen, och bestämde oss för att bli bättre på att planera våra veckor. Dels för att det där som vi vill göra verkligen ska bli av, men också för att inte planera in mer än vi hinner. Vi ska ha kalas för sambon på lördag eftersom han fyllt år, så en kväll i veckan får gå till tvätt och städning, och en går till att handla och förbereda mat. De kvällarna hinner vi inget mer eftersom vi båda kommer hem ganska sent efter jobbet. Vi orkar inte heller hålla på och jobba till sen kväll, vi behöver en stund innan läggdags när vi varvar ner. Så därför får vi anpassa schemat efter våra förutsättningar, och vi får också anpassa maten efter det. Ett storkok av matlådor passar inte riktigt in en kväll när vi ska hinna tvätta och städa, då får det istället bli något snabbare.

Planeringen innebar också att jag fick svart på vitt att de dagar det fanns utrymme för träning var tisdag och söndag, jag skulle alltså tränat igår. Men när jag var klar med gårdagens måste-ärenden hade jag ingen lust att träna, men däremot stor lust att för en gångs skull få hoppa i mina myskläder och ta det lugnt hemma en stund. Så då gjorde jag det. Och denna veckan blir det således "bara" ett träningspass. Men det är okej, för det viktiga är att balansen i livet fungerar och att man känner att man får ihop det. Ett träningspass som jag tvingar mig till när jag inte är sugen och inte orkar, blir inget bra träningspass. En myskväll däremot när hela min kropp skriker efter vila blir en väldigt skön och välbehövlig kväll hemma. Men på samma sätt blir det ingen bra myskväll om jag skippar träning bara för att det tar emot att gå till gymmet, när jag egentligen behöver komma iväg och träna. Det är ingen lätt balansgång och det har tagit mig många år att komma dit jag är idag, där jag oftast, men inte alltid, fattar rätt beslut.

Vi planerar ofta in tid för träning och aktiviteter av alla de slag, men hur ofta planerar vi in tid för vila? Det är en tanke värd att fundera vidare på. Vila och återhämtning är viktigt för att vi ska få de träningsresultat vi vill ha. Om vi tränar innan kroppen återhämtat sig tillräckligt blir träningen nerbrytande istället för uppbyggande, så om du tränat mycket och länge men inte utvecklas som du vill, är det kanske läge att planera in en extra vilodag varje vecka, kanske är det lösningen för att utvecklingen ska komma igång igen. Vila behövs också för att vårt näringsupptag ska fungera. En stressad kropp har dåligt näringsupptag, och har du dåligt näringsupptag spelar det ingen roll hur mycket tid du lägger på alla "perfekta" matlådor, för din kropp kan ändå inte tillgodogöra sig näringsämnena. En stressad kropp är dessutom duktig på att fettlagra, framförallt kring magen, som ett försvar. Stress tolkas av kroppen som fara, och om vi är utsatta för fara verkar det klokt att ha lite extra reserver, tycker kroppen som inte vet att vi har nästintill obegränsad tillgång på mat. Så att boka in tid för vila och återhämtning kan också vara ett sätt att få bort de där envisa kilona som många bråkar med.

Till sist vill jag betona att vi alla är olika. Vissa trivs med ett fullspäckat schema medan andra mår dåligt av det. Det kan också vara olika i olika perioder av livet hur mycket ork man har. Vi vilar också på olika sätt, vissa får sin vila genom att göra något aktivt, medan andra mår bra av massage eller en film. Bara du vet vad just din kropp mår bäst av, så ta dig tid att lära känna den och lyssna på vad den säger. Försök inte kopiera någon annans schema för det kommer mest troligt inte fungera för dig. Mer är inte bättre, även om det i dagens samhälle är "fint" att ha många järn i elden. Jag skulle vilja att det blev "fint" att må bra, oavsett på vilket sätt man uppnått det. Ta hand om dig.

Träningsplaner och balans i livet

Maria frågade hur min träning kommer se ut nu när jag ska vara lite mer noggrann med kosten. Självklart hade jag redan planer på att skriva ett inlägg om detta =) Saken är den att jag troligtvis inte kommer träna särskilt mycket. Inte för att jag inte vill, utan för att jag måste fokusera på att få till en bra balans i mitt liv, där jag hinner med vardagen och mig själv. Där jag känner mig lugn, har tid att laga god mat, göra roliga saker, och där jag fokuserar på att få till bättre sovtider.

Jag är en känslig tjej som vill lite mer än dygnets 24 timmar tillåter, och som därför varit utmattningsdeprimerad ett par gånger. Även om det var några år sen sist är jag inte helt återhämtad och jag är extremt stresskänslig. Det krävs inte särskilt mycket för att gamla symtom ska komma tillbaka, och jag har lovat mig själv att inte hamna där igen, för det är inget kul tillstånd. Det krävs hårt jobb för att komma tillbaka och lång tid innan man är sig själv igen. En tid i våras/somras försökte jag träna mer än jag pallade med och det är sviterna av det jag fortfarande lider av. Fastän jag taggade ner betydligt och har tagit det väldigt lugn i sommar är jag inte helt på banan igen.

Känslan är svår att beskriva, för det är inget som märks och jag mår absolut bra och är glad och sådär. Men stresskänslig. Bara tanken på att i förväg boka in 3 träningspass i veckan ger mig svag hjärtklappning, och därför låter jag bli. Jag håller schemat öppet och fokuserar på mig själv. Jag försöker verkligen komma i säng lite tidigare, och jag ligger på spikmatta varje kväll innan jag somnar och övar mig på att meditera genom Mindfulness-appen varje morgon och eftermiddag på tåget. Det känns som ett bra förebyggande upplägg och jag är ganska säker på att det kommer hålla stresskänslan borta. Eller jag vet ju det, för jag känner att jag mår bra av det.

Men åter till träningen, för nåt måste jag ju faktiskt träna! Eller nä, jag måste inte, men jag VILL! =) Eftersom mitt mål är att få en plattare mage och starkare bål har jag bestämt mig för att 3 gånger i veckan göra armhävningar, och 3 gånger i veckan göra nån slags magövningar. Eftersom det tar max 15 minuter per dag får det räcka med en vilodag. När det gäller armhävningar följer jag ett program från 100pushups, jag har appen och den kan varmt rekommenderas. Bra, enkel och motiverande med tabeller och grafer. När det gäller magövningar kommer jag improvisera med tabataintervaller, använder appen Tabata Timer för tidtagning. Igår blev det bara ett set där jag varvade mellan vanlig planka och sidoplanka, men jag tänkte framöver slänga in lite rotationer och shouldertaps också, och kanske lite annat kul. Så, ganska sparsamma träningsplaner, men om andan faller på och tiden infinner sig sticker jag kanske ut och springer en sväng, eller sticker till gymmet. Vi får se, allt har sin tid och framåt november har jag planer på att återuppta min 3-split igen och bygga muskler så det står härliga till! =)

Stök och bök

Den senaste tidens flängande visar sig i lägenheten. Helgen försvann i ett nafs med student, bröllop och brunch. Det var inte mycket tid som spenderades hemma och det gör att stöket hopar sig. Disk som ska diskas, tvätt som ska vikas och diverse stök överallt. Mysigt va? =)

För några år sedan hade detta varit en omöjlighet. Kanske inte stöket, men det faktum att jag nu kan ignorera det. Det är inte så att jag trivs, eller vill bo såhär, men jag kan välja att strunta i det för att det finns annat jag hellre gör, och som jag för tillfället mår bättre av. Som ikväll. Jag var hemma och vände efter jobbet, stack på FitnessCamp, kom hem och duschade, och gick och köpte mig en kebabsallad. Sen var klockan halv 9. Diska, plocka undan och vika tvätt är det absolut sista jag känner för just nu. Jag vill ligga här i min soffa, i mina myskläder och mitt Sverige-linne, heja på Sverige och slappna av. Så då gör jag det. Stöket finns kvar, det är ingen brådska. Jag gör det imorgon. Så till alla duktiga flickor där ute, världen går inte under för att det står disk framme i köket. Däremot kan du gå miste om en riktigt skön kväll om det inte gör det =) Ta hand om er!

Man måste inte

Idag är det torsdag och därmed FitnessCamp på schemat. Det faktum att det regnat hela dagen gjorde mig inte superpepp men jag var helt inställd på att köra ändå. Har man anmält sig till ett FitnessCamp är lite regn inte en anledning att stanna hemma. På vägen hem kände jag mig dock så vansinnigt trött, en trötthet som konstant ökat hela veckan, och jag kände bara att jag verkligen inte ville ge mig iväg. Jag ville bara hem, på med mjukisar, laga mat och softa en kväll. Det händer inte så ofta. Det är mycket hem-träna-laga mat-äta-förbereda morgondagen-sova-ochsåpådetigenendagtill i mitt liv, och det har gjort att jag generellt är ganska opepp för tillfället. Omotiverad. Trött. Mitt turbulenta projekt på jobbet påverkar självklart min sinnesstämning också, men trots att jag känt såhär ett tag har jag forcerat det och bara kört på. Det måste till en förändring och jag måste hitta tillbaka till balansen, men tills jag är där lyssnar jag på mig själv och accepterar inställda träningspass utan att blinka. Fast det där sista var inte riktigt sant. Jag klarade att fatta ett logiskt beslut men hade inte känslan med mig. När sambon kom hem hade jag lite ångest och tyckte att jag borde träna, men den kloka man jag har turen att leva med påpekade att jag faktiskt tränar rätt mycket och sällan är hemma och att jag borde stanna hemma eftersom jag kände som jag gjorde. När träningen är ett stressmoment som får en att må dåligt förtar det ju den positiva effekten av att träna.

Detta låter kanske som ett försvarstal men det är inte meningen. För man måste faktiskt inte. Det är väldigt få saker som man faktiskt måste göra (jaja jobba, äta, sova osv men ni fattar). Man tänker ofta att man måste göra dittan och dattan men det är inte så. Man får lov att säga nej tack och man måste inte ha någon särskild anledning. Man måste inte vara sjuk för att skippa ett träningspass. Man får vara opepp och ha lust att sunka i soffan en kväll, det är helt okej och kan vara det man mår bäst av. Ibland behöver man klart dra sig iväg, men jag börjar bli ganska bra på att känna skillnaden. När jag är sur och tvär behöver jag träna, då är jag oftast gladare och piggare efteråt men stannar jag hemma surar jag bara. När jag känner som idag och är trött och myssugen brukar det inte bli något bra pass ändå och jag kommer hem och känner mig ännu mer slutkörd medan jag om jag stannar hemma njuter av lugnet och soffan. Så funkar jag - hur funkar du?

Beslut som kvällens var dock förr betydligt svårare för mig att fatta och jag pressade mig alltid för hårt. Jag var en Duktig Flicka, vilket jag skrivit om förr. Det har lett till flera utmattningsdepressioner och jag har den hårda vägen lärt mig att det inte kommer något positivt av det där "duktiga" utan bara tvärtom. Målen jag satte upp gick inte att nå och på vägen dit mådde jag skit, tills jag fick ge upp och då mådde jag ännu sämre. Den där duktiga flickan i mig är dock envis och jag får fortfarande kämpa för att hålla henne i schack. Just nu är hon litegrann på väg tillbaka känner jag och hon motas lättast bort med lugn och ro och tid att njuta av tillvaron. Där kan jag inte säga att jag är just nu, andan är allt som oftast i halsgropen vilket känns helt onödigt eftersom det är stress jag skapat själv. Men jag jobbar hårt på att hitta tillbaka till balansen i livet vilket är anledningen till den glesare uppdateringen här på bloggen. Något måste bort för att ekvationen ska gå ihop, jag måste bara komma fram till vad och hitta en bra balans igen. Tills dess får det helt enkelt bli lite inställda träningspass och kebabsalladsmiddagar i ett ostädat hem =)

Sjuk?

Det blev faktiskt inget FitnessCamp idag, jag vaknade upp och kände mig tjock i halsen och har resten av dagen känt mig seg och haft lite huvudvärk. Eftersom sambon varit förkyld i en vecka bestämde jag mig för att skippa träningen fastän jag på eftermiddagen kände mig något bättre. Jag tänker att det är bättre att missa ett träningspass än att riskera att missa 3-4-5 träningspass om jag blir sjuk. Man blir tydligen klokare med åren trots allt. Om inte annat så kände jag genast att det psykiskt var ett bra val. Tanken att som vanligt stressa iväg till träning och komma hem sent var inte alls lockande idag, medan tanken på att få vara hemma och ta det lite lugnt gav mig ro i själen. Man ska inte underskatta det där. Att behöva lite lugn och ro ibland är inte att vara "lat", som den duktiga flickan i mig ibland fortfarande tycker. Men den duktiga flickan får snällt knipa käft, jag har med åren lärt mig att hon inte har speciellt mycket vettiga saker att komma med!

Jämför bara med dig själv!

Som numera nykter prestationsknarkare vet jag kanske inte allt, men väldigt mycket, om det där med att jämföra sig med andra. Man vill liksom vara minst lika bra som alla andra - på allt - för att överhuvudtaget duga. Det är en ekvation som aldrig kommer gå ihop, därför är man heller aldrig helt nöjd med sig själv hur hårt man än kämpar. Och om man inte älskar sig själv för den man är och det man kan och det man uppnår så blir man heller aldrig riktigt lycklig. Så logiskt. Men ändå så svårt. Det mest intressanta är biten där man plockar ihop allt som alla runt omkring en är bra på och tycker att man ska kunna leva upp till det. Samtidigt. En tränar mycket, en har ett snyggt inrett hem, någon annan är duktig på att laga mat och en fjärde lyckas bra på jobbet och gör karriär. Jamen självklart ska då man själv bjuda hem vänner på fantastiska middagar i sitt välordnade hem samtidigt som man gör raketkarriär och tränar sådär 4-5 gånger per vecka. Självklart. Det är väl det minsta man kan begära av sig själv?

Sanningen är att det inte går. Nej, inte för någon. Inte ens för den där "perfekta" människan som vi nog alla har någonstans i närheten. Det är alltid något som tar stryk. Det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika. Vi har olika förutsättningar att uppnå olika saker och olika mål med våra liv. Alla älskar inte att träna, alla älskar inte att laga mat. Till exempel. Men. Vi är alla fantastiska på vårt eget sätt. Inget sätt är bättre eller sämre än någon annans. Bara annorlunda.

Fokus skiftar också i olika perioder, och den viktiga läxan är att byta ut och inte bara lägga till saker i livets ekvation. Just nu tränar jag mycket, därför hinner jag inte laga så mycket mat som jag hade önskat, men jag gör det bästa av det. Försöker förbereda på helgen, väljer bra snabbmatsvarianter när det behövs (kebabsallad ;) ), lagar mycket mat när vi väl lagar mat och så vidare. Jag hinner heller inte träffa vänner så mycket som jag hade velat, ibland undrar de nog om jag lever =) Men träningen är mitt fokus och mitt val just nu. För att orka och hinna måste jag offra andra saker och jag väljer att göra det.

Alla jobbar utifrån sina förutsättningar, sin ork och sin vilja. Jag märker att folk på jobbet ibland förklarar sig inför mig eftersom de vet att jag tränar mycket men jag skulle aldrig "döma" någon som tränar mindre eller inte alls. Vi lever så olika liv. Självklart har man mindre tid över om man har barn och bor i hus än om man som jag bor i lägenhet med en sambo. Summa summarum. Jämför bara med dig själv. Sikta bara mot de mål du vill själv vill uppnå, för din skull. Lita på din magkänsla och våga säga nej när du ställs inför något du inte vill eller inte orkar, men "borde". Och glöm inte bort att stänga av alla "måsten" och istället bara göra saker som får dig att må bra. Livet handlar inte om prestationer, det handlar om välmående, och vi har alla våra egna sätt att uppnå det.

Om vikten av att berömma sig själv

Åh, hela dagen har jag gått omkring och myst och njutit av mitt fina resultat på fettmätningen igår. Jag är så nöjd och så stolt över mig själv att jag nästan spricker! Det som gör mig nästan ännu mer stolt är det faktum att jag faktiskt lärt mig att gå i mål och ge mig själv beröm när jag gör det. Jag är nämligen en sån där duktig flicka, en sån som alltid haft bra betyg och presterat bra i allmänhet, men ändå känt sig väldigt liten och betydelselös och aldrig varit nöjd utan istället bara höjt ribban mot nya högre mål. Till sist var målen så höga att de var omöjliga att uppnå, och då stämde ju det som jag inom mig kände: att jag var ganska värdelös och borde kämpa hårdare.

De senaste åren har jag jobbat väldigt hårt på att sänka kraven på mig själv och komma ur den onda spiralen. Jag hade faktiskt inget val, jag blev flera gånger utmattad och till sist (i samband med lite annat elände) blev jag deprimerad och det var först då jag på riktigt insåg att jag var tvungen att förändra mitt beteende, annars skulle det knäcka mig. Vägen från de hårda kraven, kontrollbehovet och prestationsångesten har varit lång och svår, och pågår fortfarande. Men jag har kommit oerhört långt och ser mig numera som en nykter prestationsknarkare. Jag mår jättebra, men kan fortfarande hamna i situationer som triggar igång mina gamla tankar.

Ett av de största problemen var att jag aldrig lät mig själv gå i mål. Så fort jag närmade mig målsnöret så flyttades det fram. Om jag till exempel tänkt mig att träna 3 gånger en vecka och gjorde det, så tänkte jag att 4 pass ju hade varit ännu bättre. Lyckades jag då klämma in även ett fjärde pass så tänkte jag att 5 pass hade ju varit bra, och hann jag då inte med det så blev slutresultatet att det var en dålig träningsvecka, istället för att jag tänkte "4 träningspass - bra jobbat!". Att leva på det här sättet är oerhört tröttsamt, men jag var rädd att om jag släppte på kontrollen så skulle jag också sluta sträva framåt och bli nån slags soffpotatis, och detta gällde alla områden i mitt liv. När jag nu står här på andra sidan, den ljusare sidan, och är stolt som en tupp så inser jag hur fel jag hade. Att komma under 30% i kroppsfett var bara ett delmål, mitt slutmål är att komma ner till fitnessintervallet som är 21-24%. Men att jag berömmer mig själv och låter mig själv slappna av och njuta för att jag uppnått ett delmål, gör inte att jag skiter i att sträva efter mitt slutmål utan tvärtom! Det är tack vare att jag ger mig själv cred för allt slit och allt bra det fört med sig, som jag kommer orka fortsätta kämpa lika hårt tills jag är i mål!

Tänk på detta, för jag vet att det finns fler duktiga flickor där ute. Det är mycket roligare att vara en lycklig flicka än en duktig flicka. Jag lovar.