Grattis på födelsedagen!

Idag är ingen vanlig dag, för idag fyller denna lilla bloggen 1 år! Tänk att det redan gått ett helt år, jag har lite svårt att fatta det! 

Jag började blogga av 3 anledningar:
- Jag var helt ur form efter en stressig tid med flytt och renovering och stressigt jobb och annat smått och gott. Jag hade inte tränat på ett halvår och slarvat rejält med kosten. Jag har haft LCHF som en grund sen i december 2010, men under våren och sommaren 2011 varvades LCHF med mycket kolhydrater när hämtmat och mat på IKEA osv var det enda vi hann med att fixa. Det gjorde såklart min kropp väldigt förvirrad och jag kände inte igen mig själv, ingenting kändes bra. Jag tog tag i mitt liv genom att gå till en kostrådgivare och en PT, och jag ville blogga om min väg mot balans för att behålla motivationen.

- Jag hade länge känt att hälsa och kost och på senare tid LCHF (eller lågkolhydratkost med naturliga fetter som jag hellre kallar det, eller ännu hellre naturlig kost!) var ett stort intresse och något jag ville ägna mer tid åt, kanske till och med på ett professionellt sätt. Jag tänkte att en blogg var ett bra sätt att ägna mer tid åt mitt intresse för att se om det fortfarande var lika kul om det upptog en större del av min vardag.

- Jag älskar att skriva! Som liten drömde jag om att bli författare och skrev massor av berättelser och dikter, men med åren svalnade intresset på något sätt, så det kändes kul att få ta upp det igen genom bloggandet.

Hur gick det med allt det här då? Well, jag gick ut lite för hårt med 5 pass/vecka vilket gjorde att jag blev sjuk gång på gång. Min PT uppmärksammade detta och vi maximerade min träning till 3 pass/vecka. Det gjorde att jag lyckades uppnå en mycket bättre balans i livet och hade någon månad i vintras när jag mådde oförskämt bra. Jag var lugn och balanserad och fick fina träningsresultat och lade till ett fjärde träningspass i schemat. Men mycket vill ha mer och framåt våren försökte jag återigen träna 5 pass/vecka, vilket såklart inte fungerade då heller och min fina balans var rubbad och borta. Jag tappade all motivation för styrketräning och har sen dess bara tränat FitnessCamp, eftersom jag tycker att det är så roligt. Jag bytte konsultuppdrag i somras och påbörjade min kostrådgivarutbildning nu i höst vilket gjort att det återigen varit stressigt, stressigare än jag egentligen klarar av. Så balansen har jag tyvärr fortfarande inte återfunnit men tänkte använda mig av gamla lärdomar och min träning är återigen begränsad till max 3 pass/vecka. Jag har ingen undre gräns, för vissa veckor hinner jag inte träna. Årets sista säsong av FitnessCampet pågår i 3 veckor till, sen har jag bokat in ett styrketräningsryck med min PT. Jag kommer under 8 veckor köra en 2-split (2 styrketräningspass per vecka där kroppen delas in i t ex framsida/baksida eller överkropp/underkropp). Det eventuella tredje passet tänker jag mig ska bli Yoga, simning eller löpning. Något jag gör bara för att det är kul och skönt. När min kurs är klar (förhoppningsvis blir jag godkänd på söndag!) kommer jag ha mer luft i schemat och prio 1 är återhämtning och vila.

Ja det där lät kanske inte så positivt, efter ett helt års bloggande så har jag kommit... ingenstans? Jag står fortfarande på samma plats och letar efter min balans? Nä, så tycker jag verkligen inte att det är. Jag har detta året lärt mig massor om mig själv och bloggandet gör att jag är mer medveten om mitt mående. En massa positiva saker har hänt, och jag är trots allt i mycket bättre form nu än då, både fysiskt och psykiskt. Jag är starkare, tuffare och snabbare. Och klokare. Inte att förglömma så är jag snart KOSTRÅDGIVARE! Jag tycker det är grymt häftigt att jag ganska exakt ett år efter att jag startade bloggen kommer vara utbildad kostrådgivare. Jag tror mycket på det där med målbilder och att det undermedvetna styr en mer än man tror, och jag tror att bloggen hjälper mig att nå mina mål, även när jag inte aktivt tänker på dem. Tack vare bloggen har jag insett att jag verkligen och på riktigt vill jobba med att hjälpa människor till bättre hälsa. Jag vet inte exakt hur eller i vilken omfattning, men jag hoppas att det i framtiden kommer vara en del av min vardag, om så än en liten del.

Bloggvärlden har också fört mig samman med finaste Cilla. Cilla som av någon anledning började läsa min blogg och skrev söta kommentarer till mig. Vi kommenterade flitigt hos varandra i ett halvår och bestämde oss till sist för att träffas. På riktigt. Hon kom och hälsade på en helg i somras, en helg som på många sätt var perfekt. Vi hann med att träna, äta massor av god mat, festa, softa till en film i soffan, och såklart prataprataprata. Hur en person man aldrig träffat kan kännas som en så nära vän övergår mitt förstånd, men så är det. Vi planerar för en ny träff nån gång i vinter och i vår åker vi på mfs Hälsokonvent tillsammans. 

Sist men inte minst så har jag ju några trogna läsare som kommer med kloka ord och värmande kommentarer. Ni ska veta att det betyder massor! Varje gång jag fått en kommentar rycker jag till och läser med spänning. Det känns så himla häftigt att främmande människor tar sig tid att skriva några rader till lilla mig. Och så har vi ju er andra. Ni som läser men inte kommenterar. Ni som jag bara känner som siffror i min statistik. Ni är lika välkomna och det känns overkligt det med, att det faktiskt finns människor där ute som är intresserade av vad jag har för mig och vad jag har att säga.

Så kortfattat kan jag väl säga att den här bloggen är ett av de bättre beslut jag tagit, och jag har inga planer på att sluta! Jag hoppas att ni vill fortsätta följa mig, så att jag får skriva ett sånt här inlägg igen om 1 år, för det var både roligt och nyttigt att sammanfatta året som gått ur hälsoperspektiv!

Om magen

Många undrar varför jag äter LCHF, som inte behöver gå ner i vikt. Bland människor som inte är så insatta i kost och hälsa ses LCHF fortfarande som en bantningsmetod vilket jag tycker är väldigt synd. Frågan har för min del många svar, och ett av svaren handlar om magen.

Nä jag är inte gravid (men det har funnits tillfällen när jag själv ställt mig frågan när jag tittat i spegeln). Min mage reagerar såhär när jag äter kolhydrater i stor mängd. Bilden är tagen för några veckor sedan, en kväll när jag ätit lite väl mycket kolhydrater under dagen, men var för något år sedan mer regel än undantag. Flera gånger i veckan svällde min mage upp på det här sättet, och blev spänd och öm. Det var svårt för mig att ha klänning trots att jag i övrigt är ganska smal. Det gick så långt att jag accepterade att min kropp fungerade på det sättet. "När jag äter lite för mycket sväller min mage upp till en ballong så att jag ser gravid ut." Ja det låter ju verkligen normalt, eller hur? Bilden nedan är tagen någon dag senare när det värsta lagt sig och visar inte ett sexpack men en ganska normal mage, som jag brukar se ut.

Jag har länge funderat över att lägga ut de här bilderna men tvekat och jag vet inte riktigt varför. Blir det pinsamt så fort det handlar om magen? Det borde inte vara så eftersom magproblem har blivit lite av en folksjukdom och de allra flesta har något slags problem med sin mage. Anledningen till det är att vi äter kost som vi inte är skapade för att äta. Pasta, bröd, socker, potatis, söta frukter och annan mat rik på stärkelse och socker har funnits i vår kost en väldigt kort tid (sett till evolutionen som pågått i miljoner år) och våra kroppar är inte anpassade för att ta hand om det. 

Jag började med LCHF för att bevisa att det var bullshit, men istället började jag må bättre än någonsin. Jag tänkte att jag i bästa fall kunde tappa ett kilo eller två, men istället märkte jag att min mage som alltid varit lite svullen av sig blev platt och lugn och gjorde aldrig ont. Jag trodde innan att det var "sån jag var" men det var en effekt av mat som min kropp inte ville ha. Förändringen gick på ett par dagar, men äter jag mycket kolhydrater är ballongmagen tillbaka. Det är varken bekvämt eller snyggt och det är en av anledningarna till att jag vill fortsätta ha LCHF som grund i min kosthållning, eftersom jag märker att min kropp mår så mycket bättre då.

Om vikten av att berömma sig själv

Åh, hela dagen har jag gått omkring och myst och njutit av mitt fina resultat på fettmätningen igår. Jag är så nöjd och så stolt över mig själv att jag nästan spricker! Det som gör mig nästan ännu mer stolt är det faktum att jag faktiskt lärt mig att gå i mål och ge mig själv beröm när jag gör det. Jag är nämligen en sån där duktig flicka, en sån som alltid haft bra betyg och presterat bra i allmänhet, men ändå känt sig väldigt liten och betydelselös och aldrig varit nöjd utan istället bara höjt ribban mot nya högre mål. Till sist var målen så höga att de var omöjliga att uppnå, och då stämde ju det som jag inom mig kände: att jag var ganska värdelös och borde kämpa hårdare.

De senaste åren har jag jobbat väldigt hårt på att sänka kraven på mig själv och komma ur den onda spiralen. Jag hade faktiskt inget val, jag blev flera gånger utmattad och till sist (i samband med lite annat elände) blev jag deprimerad och det var först då jag på riktigt insåg att jag var tvungen att förändra mitt beteende, annars skulle det knäcka mig. Vägen från de hårda kraven, kontrollbehovet och prestationsångesten har varit lång och svår, och pågår fortfarande. Men jag har kommit oerhört långt och ser mig numera som en nykter prestationsknarkare. Jag mår jättebra, men kan fortfarande hamna i situationer som triggar igång mina gamla tankar.

Ett av de största problemen var att jag aldrig lät mig själv gå i mål. Så fort jag närmade mig målsnöret så flyttades det fram. Om jag till exempel tänkt mig att träna 3 gånger en vecka och gjorde det, så tänkte jag att 4 pass ju hade varit ännu bättre. Lyckades jag då klämma in även ett fjärde pass så tänkte jag att 5 pass hade ju varit bra, och hann jag då inte med det så blev slutresultatet att det var en dålig träningsvecka, istället för att jag tänkte "4 träningspass - bra jobbat!". Att leva på det här sättet är oerhört tröttsamt, men jag var rädd att om jag släppte på kontrollen så skulle jag också sluta sträva framåt och bli nån slags soffpotatis, och detta gällde alla områden i mitt liv. När jag nu står här på andra sidan, den ljusare sidan, och är stolt som en tupp så inser jag hur fel jag hade. Att komma under 30% i kroppsfett var bara ett delmål, mitt slutmål är att komma ner till fitnessintervallet som är 21-24%. Men att jag berömmer mig själv och låter mig själv slappna av och njuta för att jag uppnått ett delmål, gör inte att jag skiter i att sträva efter mitt slutmål utan tvärtom! Det är tack vare att jag ger mig själv cred för allt slit och allt bra det fört med sig, som jag kommer orka fortsätta kämpa lika hårt tills jag är i mål!

Tänk på detta, för jag vet att det finns fler duktiga flickor där ute. Det är mycket roligare att vara en lycklig flicka än en duktig flicka. Jag lovar.

Vår-sommar 2011

Här kommer ändå lite historik, lite bakgrund till varför jag just denna höst vill starta om, och under tiden blogga för att hålla min motivation vid liv.

Denna våren och sommaren har varit ganska galen. Jag kan inte minnas att det någonsin hänt så mycket på så kort tid. I mars bytte jag jobb, och i maj hittade jag och sambon efter flera års till-och-från-letande äntligen en lägenhet vi ville ha. Det blev en snabb affär med tillträde bara 1½ månad senare, så det blev full rulle med försäljning av lägenhet, visningsstädning, rensning av garderober och förråd osv. Vi ville dessutom renovera litegrann, så vi behövde bestämma hur vi ville ha det, få hem alla grejer och hitta någon som kunde utföra det, mitt i semestertider. Vi sålde dessutom nästan alla möbler till de som köpte lägenheten, vilket var praktiskt eftersom vi ändå förr eller senare ville bli av med dem, men det innebär många turer till IKEA och alla andra möbelvaruhus vi kunde komma på. Sen var det dags att flytta och packa och packa upp och skruva möbler och ja, ni vet. Inflyttningen och renoveringen innebar lite härliga överraskningar som feldragen el och en ugn som inte fungerade och sådär. Alltid kul. Ovanpå detta så gifte sig våra bästa vänner nyligen, vilket var fantastiskt roligt, men även innebar planering av möhippa, tal och lekar.Vi har dessutom haft vansinnigt mycket på jobbet båda två. Phu säger jag. 

Jag har känt mig konstant stressad och vi har inte haft en enda tom helg då vi bara kunnat slappa eller göra det som faller oss in. Träning har det inte funnits tid eller ork till, följden av detta blir såklart extremt höga kortisolnivåer i kroppen.Vi hade två veckors "semester" i sommar, som ägnades åt lägenheten på dagarna men åt ledighet på kvällarna. Med så lite ledig tid ville vi såklart unna oss, så "flyttdieten" (då man äter det som finns närmast till hands, vad det än må vara) byttes ut mot "semesterdieten" som består av mycket kolhydrater, mycket fett, och mycket alkohol.

Vad blir då resultatet av allt ovan? Jo, ganska naturligt ett antal extra kilon utspridda lite här och var på kroppen, en kropp och en knopp i total obalans, och en känsla av att ingenting är riktigt kul. MEN! Nu är det höst 2011 och då tänker jag banne mig få ordning på allt detta, och jag har redan dragit igång ett åtgärdspaket, mer om detta senare!

Here we go...

Så var det dags för mitt första blogginlägg någonsin. Det här med att blogga har jag funderat över länge, men nu är det äntligen dags. Jag hoppar därför över delen med att beskriva mig själv, och tar det senare, eller under tiden. Det som hindrat mig från att komma igång är att det måste ske på ett visst sätt och vid rätt tidpunkt, men så där blir det ju ändå aldrig. Så för att inte hämma mig själv kör jag helt enkelt igång, och hälsar er alla välkomna till min blogg om min hälsa, på mitt sätt. Toves hälsa helt enkelt.

Välkomna!