tisdag 2 oktober 2012

Förundrad

Varje lunch förundras jag över folks matvanor. Jag är ingen matpolis och skulle aldrig kommentera vad någon annan äter, mer än av nyfikenhet över något som ser gott ut såklart. Men undra och tänka måste man få göra... För det första, de flesta äter väldigt mycket. Jätteberg av mat som borde vara mer än de behöver, för inte ser de ut som elitidrottare, men de kan ju ha dolda talanger, vad vet jag. För det andra förundras jag över mängden kolhydrater. Det är liksom pasta och bröd, eller ris och bröd. Och inte bara en brödskiva, utan gärna 2 eller 3. Och ibland tar de ytterligare en när de ätit färdigt. Jag undrar hur länge de håller sig mätta och pigga på den maten? Och jag undrar hur deras magar mår? Och varför de inte är intresserade av att äta annorlunda när de har kulmage?

Varför är det så accepterat att bli lite tjock med åren, och att hamna i "matkoma" efter varje måltid, och att ha något slags magproblem? Allt detta har blivit folksjukdomar som vi bara accepterar. När man någon gång diskuterar så slår folk ifrån sig hej vilt. Här kommer de vanligaste kommentarerna jag stött på, och vad jag skulle vilja svara när jag får höra dem:

- Jag kan inte leva utan pasta/bröd! 
Tycker du att det är sunt att känna så? Jag har många saker det skulle vara väldigt tråkigt att vara utan, men inget jag inte skulle kunna leva utan. För de flesta människor handlar det inte heller om att behöva eliminera något från kosten för alltid, utan en stor hälsovinst skulle vara att skippa vardagsmackan till frukost och låta den bli en lördagslyxmacka istället. Om man känner att man inte kan leva utan något så starkt, tycker jag att man ska ta sig en funderare, för det verkar ju vara något slags beroende som spökar, och saker man är beroende av ska man kanske äta lite mer sällan. Vi uppmuntrar ju inte någon som varje fest dricker lite för mycket att dricka varje dag, eftersom den tydligen tycker så mycket om det.

- Det är så svårt hemma för barnen måste ju ha kolhydrater!
Barn tål mer kolhydrater än vuxna eftersom de växer och förhoppningsvis rör sig mer, genom spring och lek, men barn behöver inte macka eller pasta, och skulle säkert också må bra av att få riktig och mättande mat istället. Sen verkar det svårare att ändra på barns matvanor, men svårare betyder inte omöjligt, och jag tror att mycket beror på hur det presenteras. Jag vet en liten tjej som älskar broccoli till exempel, och jag vet många föräldrar som kämpar och lyckas hitta bra alternativ till sina små som de tycker om.

- Jag behöver kolhydrater för annars fungerar inte träningen!
Om detta kommer från någon som tränar väldigt mycket och intensivt köper jag det, jag har själv känt förbättrad prestation på de högintensiva FitnessCamp jag går på om jag till lunchen på träningsdagen äter 1-2 potatisar eller ½-1 dl råris. Men de flesta som yttrar dessa bevingade ord är helt vanliga motionärer vars kroppar helt enkelt inte anpassat sig till fettdrift än. Det tar olika lång tid, men om man ger det en chans kommer man uppleva bättre uthållighet när kroppen väl vant sig. Tränar man mycket och intensivt kan man behöva mer kolhydrater för att prestera på topp, men pasta och bröd bygger inte en kropp som presterar optimalt. Då kan man hellre vara lite mer frikostig med bär, nötter och mejeriprodukter, lyxa till det med en frukt ibland, och på träningsdagar om det behövs komplettera med liten mängd potatis eller råris. Bovete är också ett bra alternativ för att höja kolhydrathalten i t ex LCHF-bröd, pannkakor eller müsli. 

- Jag behöver komma igång och träna mer för att gå ner i vikt!
Jag har fastnat för uttrycken "Kosten ger kilon medan träning ger gram" och "Abs are made in the kitchen", dvs det allra viktigaste för viktnedgång är kostomläggning. Du får träna väldigt mycket om du ska fortsätta äta på samma sätt men gå ner i vikt. Av någon anledning verkar människor generellt ändå lättare acceptera tanken på 4 träningspass/v (vilket de inte orkar hålla särskilt länge) än tanken på att ta bort en macka eller pastatallrik. Varför? Brödberoende, någon??

- Jag har provat LCHF men det funkar inte för mig!
Här finns det ungefär en miljon frågor jag skulle vilja ställa. Men jag biter mig allt som oftast i tungan och nickar. Jag undrar hur länge de provat? Omställningsbesvär är vanliga, och fortsätter man äta som tidigare på helger (som många gör, man är van att "banta" i veckorna, och att unna sig på helgen), så är risken att övergångsbesvären inte går över. Kroppen hinner inte vänja sig och troligtvis mår man på detta sätt sämre än tidigare för att kroppen blir så förvirrad. Jag undrar också vad och hur mycket de åt? Många tar nog bort kolhydrater utan att lägga till tillräckligt med fett för att de är så fettskrämda. Då kommer man självklart vara hungrig och svag eftersom man inte får i sig tillräckligt med energi. Jag undrar också hur de varierade sin mat? Många tycker att LCHF är flottigt och enformigt, och så kommer det fram att de typ levt på ägg och bacon och kött och bearnaisesås, vilket är låååångt irån vad LCHF innebär.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta, men det är lite sånt här jag tänker på och inte får utlopp för någon annanstans. Diskussionerna passar sig inte alltid på jobbet och jag vill inte vara den där störiga som har så mycket synpunkter på vad folk äter. Alla får äta precis som de vill så länge de mår bra, men när de inte mår bra så förstår jag inte varför de inte är beredda att göra ens små ändringar för att se om det kan få dem att må bättre??

10 kommentarer:

  1. Oj, ja, jag håller med dig i mycket.

    Även jag biter mig i tungan och nickar när folk säger att det inte passar dem eller inte funkar att dra ner på kolhydrater. Jag brukar tänka att "de inte är där ännu", att de inte har nått dit jag nått och att de inte är redo mentalt och att det är därför det inte "funkar" för dem. Kanske måste vi bara vänta ut dem lite till? *hoppas*

    Jag har flera i min närhet som till och från "testar lchf" men inte gör det helhjärtat och då är det ju inte konstigt att det blir konstiga resultat av deras så kallade kostomläggning. För egentligen äter de kanske bara ägg&bacon till frukost och grädde i kaffet under dagen (enligt "reglerna" och sedan en liten bulle till trekaffet ("för att man vill ju leva lite med") och en macka eller två till söndagsfrukosten ("för man kan ju inte vara så sträng mot sig själv"). Ja, du hör ju hur trött jag är på det, hehe.

    Men jag håller hoppet uppe och tror att de nog kommer att förstå sen. Om inte annat för att de ser att jag klarar det och mår bra (bättre) även utan mackorna och pastan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag förstår vad du menar med de där som "fuskar" eller vad man ska kalla det hela tiden och ändå tycker att de kör LCHF. Grejen är ju att en sån variant kanske funkar för vissa (friska/smala/tränande), men vill man t ex gå ner i vikt eller få ordning på sin mage funkar det inte. Min kära mamma t ex försöker jag få ordning på och hon berättar gärna om allt nyttigt hon äter, sen kommer det fram att hon äter bröd varje helg, inte konstigt att det inte blir några resultat då! På kursen har vi fått lära oss att om du vill gå ner i vikt så försenar ett undantag din målgång med en vecka. Alltså, gör man undantag varje vecka kommer man aldrig i mål! Men, man måste ju leva såklart och sådär strikt kan man inte vara. Jaja. Det är som du säger, inget att lägga energi på när de inte är redo. Bättre att hjälpa dem som faktiskt är redo och är intresserade av att lyssna.

      Radera
  2. Mitt i prick! :)

    SvaraRadera
  3. Grymt bra inlägg Tove!

    SvaraRadera
  4. Jättebra skrivet! tack!

    SvaraRadera