"Det sitter i huvudet"

De bevingade orden ovan gjorde mig vansinnig i början när jag tränade med PT-Daniel. Jag brukade svara:

- Nä, det är i benen/armarna/magen jag har ont!!

För det var ju så det kändes och viljan saknades aldrig. Men jag förstår mer och mer vad han menar, och jag blir ständigt bättre på att bortse från hur det känns och bara göra.

Idag var en sån dag då jag inte hade någon träningslust alls. Jag var trött och slumrade på tåget hem. Hade ont i huvudet till och från hela dagen och det vägrade ge med sig fastän jag hällde i mig vatten. Kände mig svag och trodde att jag höll på att bli sjuk, alla på jobbet är sjuka så det hade inte varit konstigt. Släpade mig till gymmet och var i förväg lite besviken över att det inte skulle bli ett bra pass och att jag inte skulle kunna göra Daniel stolt. Där nånstans stannade jag upp och stängde av hjärnan, för de tankarna skulle garanterat förstöra dagens pass om jag lät dem fortsätta.

Dagens första övning var benpress, vilket är den övning där jag klarar högst vikt och bara känslan att ställa in maskinen på 90 kg gör mig alltid på bra humör. Första setet gick (till min förvåning) jättebra, så även andra och tredje. I fjärde setet höjer vi alltid vikten, Daniel beordrade 110 kg, och jag tänkte:

-Hur ska detta gå?

Svaret blev att det gick alldeles utmärkt! Jag klarade mina 12 repetitioner helt på egen hand, hur sjukt är det?? Efter det fanns inga negativa tankar kvar hos mig och passet blev riktigt bra med bra teknik och kontroll. 

Som avslutning fick jag köra supersets av pushdown med stång och dips på bänk, dvs köra dem efter varandra utan vila mellan. Dips är inte min starka sida och jag skulle tillråga på allt göra 20 stycken. Efter ungefär 5 st i det första setet kände jag mig helt slut, men jag har lärt mig att det enda som händer om jag klagar och påstår att det inte går, är att det tar mycket längre tid innan jag är klar, för Daniel ska ha så många repetitioner som han bett om, så är det bara. Så det var bara att sluta ögonen, stänga av tankarna och bara göra tills jag var klar med mina 20. Och det gick ju!

Att dagens pass var hårt känns redan i kroppen som längtar efter sängen. Det kommer göra duktigt ont när jag vaknar imorgon, men mitt lilla sjuka huvud längtar efter det, alla pass ger mig inte så mycket träningsvärk längre så när det händer känns det så jäkla bra!!