Vad är mitt problem?

Kvällens träningspass med PT-Daniel gick grymt bra, tyckte han. Själv vet jag inte vad jag tyckte. Första halvan var jag nöjd med, vi körde en helt vansinnig inledning för benen med knäböj, leg curl och utfall om vartannat utan vila, för att avsluta med jägarvila i 1 minut vilket fick mina ben att skaka rätt rejält. DÅ kände jag mig grym, för jag kunde ta i och fattade knappt att jag orkade. Sen var det dags för armar och rygg, och fastän tekniken satt bra i de flesta övningar och jag fick massa beröm så kändes det inte bra. Precis som förra veckan fick jag typ kramp i underarmarna, blev så trött i dem att jag inte kunde ta i som jag ville och där nånstans tappade jag mitt fokus. Det var som att jag gav upp och jag kände mig bara klen och kass, trots att Daniel var duktigt på G och gav mig nya roliga övningar och massor av pepp. Suck.

Det är varken vettigt eller snällt mot mig själv att vara så kritisk. Jag vet att Daniel är hård och knappast ger oförtjänt beröm - så varför kan jag inte bara inse vilket grymt jobb jag gör och berömma mig själv lika mycket?? Efter ett pass som dagens borde jag hoppat och skuttat av glädje, det brukar jag ju göra, istället avverkade jag pliktskyldigt mina 15 minuters löpning efteråt och lunkade hemåt. Glädjen har fortfarande inte hittat till mig och jag misstänker sömnbrist. Jag kan inte tro att det funkar att sova för lite hela veckorna för att sen ta igen det i helgen, vecka efter vecka efter vecka. Jag vet ju att kroppen inte funkar så utan behöver ordentligt med sömn varje natt eller åtminstone de flesta nätter. Ändå har jag så förbaskat svårt att komma i säng i tid. Nu har jag dock ingenting att skylla på längre, frukost och mellanmål är förberedda till imorgon, kläder framlagda, tänderna borstade och nu har jag fått skriva av mig också. Nu väntar en stund på spikmattan och sen sömn och omladdning inför morgondagens träning!