Ont, det gör ont...

Igår var det dags för Core med PT-Daniel och jag fick återigen ett annorlunda pass än mitt vanliga Core-pass. Blandade övningar och man vet aldrig vad som väntar, jobbigt men kul! Efter mitt Coopertest (som han tydligen inte var så nöjd med) ville han fokusera på min kondition så det blev ett rejält svettigt pass med extra intervaller, löpning, rodd och höga knän, phu!

Dock så var det igår något som inte kändes som det brukar, eller rättare sagt som det kändes förra veckan. Förvisso tränade jag på förmiddagen istället för på kvällen som jag brukar, men det brukar inte hindra mig från att ge järnet. Jag kände redan på väg till gymmet att jag inte alls var lika laddad och pigg i kroppen som jag varit de senaste gångerna, och det kändes inte bättre när vi började träna heller. Kände mig seg, och då blev jag frustrerad och sur. Men på något sätt lyckades jag vända det, inte känslan i kroppen, men inställningen. De senaste gångerna har det gått exceptionellt bra och jag kan inte förvänta mig att alla pass ska kännas så. Att jag känner mig segare än vanligt betyder inte att det inte går att genomföra ett bra pass, så det var bara att bita ihop och köra på.

Vi började med benträning och jag fick köra utfall i Smith-maskin. Hade 2 x 7,5 kg på stången vilket var bra tydligen eftersom Daniel brukar ha 2 x 10 kg och han är nästan dubbelt så stor som mig. Blev lite stolt kan jag erkänna och det var kanske därför humöret vände sen =) Oberörd är jag dock inte efter en denna övning, har rejäl träningsvärk i rumpan idag, men det är extra gött med träningsvärk som sitter där man vill ha den! Det är ju bara 5 veckor tills den stackars rumpan ska visas upp i bikini på beachen i Thailand! =D

Framsteg och komplimanger =)

Åh, träningen går så himla bra just nu och jag längtar konstant till gymmet! Det känns som att jag kommit över någon slags tröskel och just nu känner jag verkligen att träningen gett resultat, både i styrka, teknik och kanske framförallt självförtroende. Det är nog det jag är allra mest nöjd med - att jag tror på mig själv på ett helt annat sätt. Jag har så många gånger känt och trott att jag inte ska orka de sista repetitionerna, att vikter är för tunga, att jag inte ska ta mig igenom hela Core-passet osv. Men varje gång så har det ju gått. På något jäkla sätt så har jag alltid tagit mig igenom det, och därför har jag nu lättare att anta utmaningar när jag får dem, och jag tänker inte lika negativt om mig själv. PT-Daniel kräver perfekt teknik och tolererar inget mesande - så när han är stolt och säger att jag är grym, så har jag lärt mig att instämma!

Framsidespasset igår gick väldigt bra och jag ska inte tjata om det, men måste däremot skryta med komplimangerna jag fick! Först fick jag den konstigaste någonsin, Daniel kallade mig "Natural born freak" eller något liknande, och det var tydligen bra så jag analyserar det inte djupare =) Han var också nöjd med hur min överkropp utvecklats för jag har visst musklat på mig på ryggen. Efter passet gick en gammal klasskompis förbi som jag brukar snacka med på gymmet, och fortsatte berömma min rygg. Han tyckte det var grym skillnad sen jag började träna och det gjorde mig så galet glad att höra! Ler fortfarande när jag tänker på det, för jag har verkligen slitit hårt och att det nu börjar betala sig gör att jag bara vill träna mer och mer och mer..!

Växlar upp!

Jag började denna träningssatsning efter ett halvår helt utan träning, och gick ut lite väl hårt med ett mål att träna 5 pass/vecka. I kombination med ett stressigt och påfrestande jobb och 2 timmars pendling per dag så blev det för bra, och kroppen protesterade genom att först bli sjuk och sen balla ur när den inte fick vilan den behövde. Som tur är har jag en klok tränare som drog i handbromsen och bestämde att det var 3 pass/vecka som gällde, varken mer eller mindre, tills jag kände mig redo att öka. Han var också tydlig med att det kunde ta en månad eller ett år tills jag var redo för det, och att det kanske till och med är så att jag aldrig blir det, 3 pass per vecka är kanske en lagom nivå för mig.

Med denna överenskommelse har vi tränat på i snart 4 veckor och mot slutet av förra veckan kände jag hur det vände. Jag har blivit bättre på att lämna jobbtankarna på jobbet, jag känner mig återhämtad, träningssugen och redo inför varje pass, jag kan ge mer på träningen och jag bara längtar efter att träna mer. Att ge mig själv mer luft i schemat var således det bästa beslutet någonsin, för nu har träningsglädjen hittat till mig inifrån, istället för att jag försökt tvinga in den utifrån.

Med början denna veckan kommer jag därför att lägga i en extra växel i form av ett fjärde träningspass som är ett Cardio-pass: 20 minuter intervaller på crosstrainer och sedan 25 min jogging på löpbandet. Med mitt Cooper-test i färskt minne är jag grymt motiverad att bättra på konditionen, och med en Thailandsresa om 6 veckor kommer naturligt motivationen att få fart på förbränningen och komma i någorlunda bikini-form.

Mycket kan hända på 6 veckor - nu kör vi!!

Träna lugnt??

När jag gick från jobbet i tisdags sa en kollega till mig:
- Träna lugnt!

Jag svarade utan att blinka:
- Nänä, här tränas inte lugnt, här tränas HÅRT!

Vilket jag ju också gjorde! =)

Revansch!

Igår var det dags att träna baksida igen med PT-Daniel. Förra veckans pass gick jättebra, men av någon anledning var jag på så sabla dåligt humör att jag inte alls kunde njuta av det. Jag var därför fast besluten att göra om och göra rätt. Efter min påtvingade vilodag i måndags var jag extremt taggad och var nästan rädd att jag var övertaggad och inte skulle kunna bruka allvar. Det var därför fullt fokus som gällde och min vilja att prestera belönade sig med råge, och gårdagens pass gick ännu bättre än helgens pass!

Jag hade så mycket energi i kroppen och bestämde mig för att ta tillvara på det genom att ge allt jag hade och inte komma hem med någon onödigt sparad energi. Det var därför fullt ös i varje övning och när en muskelgrupp var färdigtränad så var jag verkligen helt slut i de musklerna. Tekniken satt och när Daniel sa "tid!" körde jag igång direkt, ingen smygvila och inget trams.

När styrketräningen var avklarad var jag skakig i kroppen men fortfarande fylld av energi så det blev 15 hårda minuter på löpbandet. När jag sprungit klart var jag så hög på endorfiner att det kändes som att jag hade kunnat köra hela passet igen, från början till slut. Jag studsade hem på trötta men glada ben, och efter en god middag som min snälla sambo lagat och ett avsnitt Dexter kom den berömda kraschlandningen när endorfinerna går ur kroppen. Sååå trött, men på det allra skönaste sättet!

Saffranskyckling

Inspirerad av Åse och diverse grönsaksrester i kylen svängde jag ihop en väldigt god gryta med saffran och kyckling igår. Jag älskar saffran och det passar extra bra såhär i juletider!

4 portioner

4 kycklingfiléer

1 hackad rödlök

1 pressad vitlöksklyfta 

100 g strimlad selleri

250 g strimlad savoykål
2 burkar creme fraiche med smak av saffran & tomat
1 msk kycklingfond

salt, peppar
150 g cocktailtomater

Smör eller kokosolja att steka i

Stek kycklingen i mindre bitar tillsammans med rödlök och vitlök. Tillsätt selleri och savoykål och låt fräsa en stund. Blanda ner creme fraiche och kycklingfond, smaka av med salt och peppar. Låt småputtra i 5-10 minuter och blanda ner halverade cocktailtomater innan servering.

Glad lucia!

Ha en mysig dag!

Vilodag!

Jag hade ännu ett träningspass med PT-Daniel inbokat ikväll, men han avbokade det i morse eftersom jag tränat två dagar i rad och har träning inbokad imorgon också. Jag är minst sagt mör i kroppen och har träningsvärk lite här och var, så en vilodag var väldigt välkommen. Framförallt är jag glad att ha en tränare som tar ansvar för både min träning och min vila och inte låter mig köra på för hårt, för jag var helt inställd på att träna ikväll trots att det hade inneburit 4 dagars träning i rad. 

Sambon är iväg och kollar på massa sport så jag har haft en skön kväll för mig själv: lagat mat till julmusik, ätit gott och myst i soffan med tända ljus. Nu börjar det närma sig läggdags så jag får ordentligt med sömn och kan köra hårt igen på morgondagens pass! 

Några av årets tomtar säger gonatt:

Bästa passen hittills!

De två senaste träningspassen med PT-Daniel har varit de bästa hittills! Jag vet inte vad som hänt, men allt flyter på så himla bra. Kanske har min kropp vaknat till liv igen efter träningsuppehållet när jag var sjuk, och kanske kanske börjar jag äntligen komma i någon slags form??! Eller åtminstone början till form =) Hur som helst är det just nu ännu roligare att träna än vanligt, och jag passar på att njuta av känslan!

I lördags var det styrketräning framsida + triceps på schemat och till skillnad från passet i tisdags så kändes allt bara roligt och bra. Inga negativa tankar, jag körde på och fick prova nya övningar och fick också prova att köra ett drop-set när jag körde benpress. Kul att prova nya saker, och minst sagt en konstig känsla att ha en vikt som är mycket lägre än jag brukar ha, och känna att det inte är tungt, men ändå bara bränner det i benen. Musklerna fick vad de tålde helt enkelt!

Igår var det dags för Core som jag fortfarande alltid våndas inför. Det kändes inte direkt bättre när Daniel informerade mig om att vi skulle testa min kondition... 2 km på snabbast möjliga tid stod på agendan (Coopertest), och jag fick kämpa hårt med tankarna eftersom jag visste vilket jävelskap som väntade mig sedan och att jag skulle vara helt slut redan när passet började. Jag lurade mig själv ganska framgångsrikt att konditionstestet var det enda på agendan och pinnade på. Min tid blev 11 min och 30 sek om jag minns rätt, vilket gav mig värdet 36 och därmed snubblade jag precis in på medel-delen av skalan, men gränsar till under medel. Inte ett strålande resultat med andra ord, men ett bra startvärde, härifrån ska det ju bara bli bättre. Kul att ha något att jämföra med om ett tag!

Core-passet då? Jo, till min stora glädje fick jag ett helt annat pass än det jag brukar köra och det var riktigt roligt! Fick lite skäll för att jag "smygvilar" mellan övningarna, men jag skärpte till mig och bytte snabbt som attans till nästa övning. Daniels onda öga vill man undvika!! Förra veckan blev således en grym träningsvecka med rejäl träningsvärk som följd i större delen av kroppen idag, härligt! Träningssuget är definitivt här och jag längtar redan till nästa pass!

Jag klarade mig!

Jag har alltså inte legat däckad hela veckan, jag har bara haft lite mycket på agendan och inte hunnit/orkat blogga. Det verkar alltså som att jag är immun mot vinterkräket, men jag har läst att det inte behöver vara så bara för att man inte drabbats när man är vuxen, det kan ändå komma senare, så jag ropar inte hej än...

Vinterkräksjuka??

Uh oh... Kvällens pass med PT-Daniel är inställt pga vinterkräksjuka... Jag har hittills aldrig haft det så jag hoppas att jag är en av de lyckliga som är immuna mot eländet. Bättre förutsättningar att bli smittad borde dock knappast finnas, träffades ju igår kväll! Känner mig lite konstig i kroppen men jag hoppas att det bara är psykiskt, på samma sätt som det börjar klia nåt fruktansvärt så fort man hör ordet löss...

Vad är mitt problem?

Kvällens träningspass med PT-Daniel gick grymt bra, tyckte han. Själv vet jag inte vad jag tyckte. Första halvan var jag nöjd med, vi körde en helt vansinnig inledning för benen med knäböj, leg curl och utfall om vartannat utan vila, för att avsluta med jägarvila i 1 minut vilket fick mina ben att skaka rätt rejält. DÅ kände jag mig grym, för jag kunde ta i och fattade knappt att jag orkade. Sen var det dags för armar och rygg, och fastän tekniken satt bra i de flesta övningar och jag fick massa beröm så kändes det inte bra. Precis som förra veckan fick jag typ kramp i underarmarna, blev så trött i dem att jag inte kunde ta i som jag ville och där nånstans tappade jag mitt fokus. Det var som att jag gav upp och jag kände mig bara klen och kass, trots att Daniel var duktigt på G och gav mig nya roliga övningar och massor av pepp. Suck.

Det är varken vettigt eller snällt mot mig själv att vara så kritisk. Jag vet att Daniel är hård och knappast ger oförtjänt beröm - så varför kan jag inte bara inse vilket grymt jobb jag gör och berömma mig själv lika mycket?? Efter ett pass som dagens borde jag hoppat och skuttat av glädje, det brukar jag ju göra, istället avverkade jag pliktskyldigt mina 15 minuters löpning efteråt och lunkade hemåt. Glädjen har fortfarande inte hittat till mig och jag misstänker sömnbrist. Jag kan inte tro att det funkar att sova för lite hela veckorna för att sen ta igen det i helgen, vecka efter vecka efter vecka. Jag vet ju att kroppen inte funkar så utan behöver ordentligt med sömn varje natt eller åtminstone de flesta nätter. Ändå har jag så förbaskat svårt att komma i säng i tid. Nu har jag dock ingenting att skylla på längre, frukost och mellanmål är förberedda till imorgon, kläder framlagda, tänderna borstade och nu har jag fått skriva av mig också. Nu väntar en stund på spikmattan och sen sömn och omladdning inför morgondagens träning!

LCHF-bröd

Jag har förr bakat Katrins LCHF-bröd, men denna gången gjorde jag några små ändringar, blev mer proteinrikt och ännu godare!

ca 20 skivor

1 dl fibrex 

½ dl krossade linfrön 

½ dl solrosfrön

1 msk fiberhusk

½ dl mandelmjöl

½ dl kokosnötmjöl

1 tsk bakpulver

1 msk BakePro

En liten burk naturell keso (250 gram) 

3 ägg

salt och peppar 

riven ost

Blanda de torra ingredienserna. Rör ihop ägg och keso, och blanda sen ner de torra ingredienserna. Salta och peppra. Bre ut blandningen (den blir ganska tjock och grötig) i en ugnsform täckt med bakplåtspapper. Toppa med riven ost. Grädda ca 15 min på 200 grader.

Redo för ugnen

Gräddat och klart

Färdigt att avnjutas med Bregott och ost

And the mys goes on

Ibland (och det var alldeles för länge sen sist) är det skönt att kasta ut alla måsten och borden med huvudet före och bara göra det som faller en in. Vi har fortsatt på det spåret här hemma idag och nu väntar lite adventsfika: chai-te och LCHF-Ris à la Malta, till mysiga The Holiday! Ha en fortsatt skön kväll där ute!

Vilodag

Här händer det inte mycket idag... Sen frukost med lite julmatsrester från veckan, ett par avsnitt Twin Peaks i soffan, och efter all denna ansträngning var vi så trötta jag och sambon att vi fick kura ihop oss under filten i soffan och sova någon timme till skidor på TVn =) Söndag när det är som bäst alltså, bara koppla av och komma ner i vilopuls, helt utan måsten. I takt med att mörkret faller börjar det dra ihop sig mot att tända andra ljuset tillsammans med en kopp julte och någon slags fika, jag är sugen på att prova en LCHF-variant av Ris à la malta, keso utblandad med vispad grädde och vaniljpulver.

Ha en skön söndag och njut av ledigheten!!