Hatkärlek!

Jag ser aldrig fram emot mina Core-pass. Jag har förvisso bara kört 3 stycken, och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna längta efter dem på samma sätt som jag längtar efter mina styrkepass, men jag tvivlar på att det kommer bli så. Jag våndades hela dagen igår inför passet och det kändes bara värre och värre ju närmre jag kom.

Lite kortfattat så går ett Corepass till såhär:
- 3 magövningar: 30 sekunder av varje, ingen vila mellan. 5 burpees. Allt x3.
- 3 benövningar: 30 sekunder av varje (utom jägarvilan som vi kör i 1 minut), ingen vila mellan. 5 burpees. Allt x3.
- 3 magövningar: 30 sekunder av varje, ingen vila mellan. 5 burpees. Allt x3.

Det vill säga det blir totalt 9 varv av eländet, plus att 20 minuter intervaller på cross trainer ingår. Tilläggas bör att PT-Daniel gärna (läs: alltid) slänger in lite annan jävelskap när man minst anar det. Igår blev det pulshöjare under de 3 sista varven i form av att springa upp och ner på stepbräda varvat med 10 armhävningar. Sen fick jag byta till jämfotahopp upp och ner på stepbrädan, tills jag fick kramp i vaden... Så nä, det känns inte bättre under tiden jag tränar heller. Jag brukar tycka att nästan all träning är rolig, men detta är inte kul. De 15 första sekunderna av den första övningen kändes riktigt bra igår, och efter det första varvet kändes det någorlunda okej. Efter andra varvet däremot var jag helt slut och armar och magmuskler värkte. I det läget är det ganska knäckande att veta att det är 7 varv kvar. Så ska man inte tänka säger Daniel, men jag undrar hur jag ska kunna bortse från det?? =)

Varför utsätter jag mig för detta då? Dels är det uppenbart att träningen är sjukt effektiv, för jag har träningsvärk i hela kroppen idag, och den lär sitta i några dagar framöver. Men framförallt så är känslan EFTER passet helt obetalbar. Det känns varje gång lika overkligt att jag faktiskt klarade det, jag känner mig grymt duktig och blir vansinnigt stolt över min prestation. Fysiskt stapplar jag hem som en gammal tant efteråt, men psykiskt svävar jag som på moln, och den känslan gör det värt all smärta!