onsdag 12 september 2012

Om att gå ner sina "sista" kilon

Jag skrev en lång kommentar hos en bloggkompis angående det där att gå ner sina 2-3 "sista" kilon som många (framförallt tjejer) kämpar med, och efter att ha haft samma diskussion med en kollega insåg jag att jag var tvungen att skriva ett eget, och ännu längre, inlägg om det.

För det första... VARFÖR sitter de där sista kilona så hårt? Varför är de så svåra att bli av med och varför kommer de så lätt tillbaka om man väl lyckats bli av med dem? Jo, de är kroppens överlevnadsreserv! Ifall vi råkar ut för svält till exempel så vill kroppen ha dem där så att vi överlever längre. Våra stackars kroppar vet inte att vi har näst intill obegränsad tillgång på mat. Man kan tycka att den är lite trög som inte hängt med i utvecklingen de senaste 100 åren men man får sätta det i relation till evolutionen som pågått i 5 miljoner år. Det verkar också vettigare att vi försöker lära oss hur kroppen fungerar och anpassa oss efter det, än att vi försöker ändra på kroppens funktion så att den ska passa in i vårt samhälle och våra matvanor. Right? Så det kan ju vara så att vi är påverkade av alla ideal och fotodmodellskroppar vi möter överallt och att vi strävar efter något som inte går eller åtminstone är väldigt svårt att uppnå om man samtidigt vill må bra, hinna sköta sitt jobb och äta sig mätt. Det vi strävar efter kanske inte ens är särskilt sunt.

Jag tycker alltså att man först ska rannsaka sig själv:
Mår jag bra?
Äter jag sunt?
Trivs jag med mina matvanor?
Om svaret är ja på alla 3 frågorna, så är det kanske mer värt att ändra på idealet och fortsätta äta på sättet som man trivs med och som får än att må bra, än att börja mixtra och hålla på för att gå ner 1 eller 2 kilon. Nu pratar jag alltså om de där kilona som verkligen bara är kosmetiska, är man överviktig och hamnat på en s k viktplatå är det en annan diskussion, då behöver man kanske ändra något i sin kost för att fortsätta gå ner. Eller så behöver kroppen bara lite extra tid. Men det tar vi en annan gång.

Om man då ändå kommer fram till att man faktiskt vill gå ner 1 kg, eller 2 eller 3 så finns det sätt att göra det. Och självklart får man vara fåfäng och vilja "formtoppa", eller tappa nåt kilo till en fest eller solsemester eller vad det nu kan vara. Men fåfängan balanserar på en tunn linje mellan att vara fåfäng och osund och det är det jag vill lyfta, eftersom vår hälsa borde komma i första hand.

Anyways, en stor bov när det gäller viktminskning är stress och för lite sömn. Stresskilona sitter oftast kring magen för det är där kroppen lättast kommer åt den om den skulle behöva. Det verkar ju finnas en risk för fara eftersom vi går omkring och är rädda (=stress). Kroppen vet återigen inte att vi är stressade över en deadline på jobbet, att hinna hämta och lämna barnen på dagis och fritidsaktiviteter, att hinna träna, att hinna med vardagens alla måsten och allt vad det nu är, den tror att det är en "riktig" fara som hotar och då verkar det bra att ha något kilo extra att ta till om det t ex skulle bli brist på mat. Stress gör också att vårt näringsupptag blir sämre och brist på näringsämnen tolkar kroppen som svält, den räknar inte energi eller kalorier utan behöver olika näringsämnen till olika saker, får den inte allt den behöver har vi brist på något och det tolkas som svält = sämre förbränning. Så om man vet med sig att man stressar för mycket och sover för lite, försök hitta sätt att ändra på det. Stanna upp ett par gånger per dag, ta ett djupt andetag och låt axlarna sjunka ned. Försök stryka några "måsten" från schemat och hitta tid till mer sömn istället. Träning och spikmatta är två jättebra sätt för att bli av med stresshormoner från kroppen.

Gällande kosten för att gå ner det där "sista" så skulle jag rekommendera strikt LCHF, där man är försiktig med mejeriprodukter, nötter och bär, och noga med att blanda många olika proteinkällor och äta olika sorters grönsaker. Anledningen till detta är att se till att kroppen får i sig alla näringsämnen så den känner sig trygg i att vi inte är utsatta för nån slags svält utan vågar förbränna. Det är bra att fokusera extra på fisk och skaldjur som innehåller enormt mycket nyttigheter, och att satsa på äggbaserad frukost istället för yoghurtfrukost. Det gäller också att vara konsekvent. Ett undantag flyttar fram målet med en vecka, så om man gör undantag varje helg blir det svårt att komma i mål... Någon variant av periodisk fasta kan också funka för att tappa något envist kilo.

Vad är mina egna erfarenheter då? Jo jag har varit viktstabil i snart 1 år. Vikten har förflyttats 1-2 kg upp och ner under denna tiden, jag har förvisso byggt muskler också när jag styrketränade i höstas men vikten står still. Jag äter vanligtvis en ganska strikt LCHF på vardagarna, för att bli mer liberal på helgerna, och ibland göra avsteg helt under en helg eller en veckas semester, men vikten står ändå still vilket tyder på att jag har en trygg kropp. Jag trivs fantastiskt bra med att äta som jag gör, men jobbar på att de där undantagen ska bli färre. Jag har märkt att jag mår som bäst efter ca 3 veckor utan LCHF-avsteg, då är sötsuget helt borta, energin på topp och mättnads- och hungerskänslor fungerar, så målet är att hålla mig till max 1 gång/månad. Jag äter vad jag vill (inom gränserna för liberal LCHF vilket är naturligt för mig och inget jag tänker på) och hur mycket jag vill, och står ändå stilla i vikt. Jag kan njuta av mörk choklad, ostar, LCHF-efterrätter, bär, yoghurt och LCHF-bröd emellanåt utan att vikten ändras. Jag äter när jag är hungrig och jag äter tills jag är mätt. Det är en dröm för mig som tidigare gick upp i vikt ganska lätt, men satte stopp vid 5 kg eller så och startade ett nytt program på Viktklubb, och så var det dags för små portioner mat, ständig hunger, morotsstavar osv igen, tills kilona var borta.

Jag är också fåfäng och visst bär jag också omkring på 2-3 kg som jag gärna blivit av med, men jag har så svårt att motivera mig till det eftersom jag mår så bra! I utbildningssyfte provade jag att vara striktare under förra veckan, höll mig till äggfrukostar och bytte ut såser baserade på creme fraiche och grädde mot majonnässåser. Det gav resultat och jag är troligtvis det närmsta ketos (väldigt hög fettförbränning) jag någonsin varit. Det var ingen uppoffring, men jag tycker inte om att behöva fundera över vad jag ska välja att äta, jag vill kunna välja det jag är sugen på. Blir jag tillräckligt motiverad så vet jag hur jag ska göra under några veckor för att tappa 1 kg eller så, men tills dess fortsätter jag leva som jag gör och  njuta av mitt välmående!

Så det jag vill komma till är att om du vill bli av med det där sista lilla envisa kilot: fråga dig själv om det är värt det, och om det är det så vet du vad som gäller. Konsekvens och ganska lite kolhydrater, i 2-4 veckor eller vad det kan ta. Om det låter tråkigt, om du (som jag) inte är beredd att begränsa din kost under ens en kort period, så skit i det! Njut av att du hittat en bra balans för både dig och din kropp och njut av den goda maten du äter!

2 kommentarer:

  1. DET var ett riktigt bra inlägg, och OJ vad jag känner igen mig!!! Jag bråkar med de där 2-3 sista kilona. Är otroligt viktstabil och mår bättre än någonsin. De sista 2-3 kg är kosmetiska, och jag frågar mig ofta om de ska bort eller inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad roligt att höra! =) Jag tror att vi är väldigt många tjejer (gissar att du är tjej) som håller på likadant. En tanke är om det är av "gammal vana" som man inte får vara nöjd? Har man vant sig så pass vid att alltid vilja gå ner något kilo att det är svårt att vänja sig av med det. Jag tror också att tidningsrubriker påverkar oss mer än vi vill tro. Jag ser mig som en sund och vuxen människa, men det är klart att man undermedvetet påverkas när man ständigt matas med "Så går du ner 4 kg på 4 veckor" osv. Det hör liksom till normen att man ska vilja minska i vikt.

      Jag tycker att du ska njuta av att du mår så himla bra! Om du tänker efter, hur många i din omgivning säger så? "Jag äter så mycket gott, jag mår så bra, jag är nöjd med hur jag ser ut och vikten står still!" Inte så många va? De flesta strävar efter att tappa något kilo och äter torra sallader för att göra det, och när de börjar äta vanligt igen går de upp i vikt och sen får de göra om samma sak.

      Jag tänker också, att där kroppen stannar och håller sig viktstabil, trivs den troligtvis väldigt bra. Den är trygg, den vet att den får tillräckligt med mat och den har en liten reserv ifall det skulle hända något oförutsett. Varför bråka med vår bästa kompis? =)

      Kram på dig!

      Radera