Stress, sushi och semla

Angående den där stressen jag tjatar så mycket om så ligger det till såhär: vi är bara hemma 4 veckor mellan Thailands- och skidsemestern. Att ha 2 semestrar så nära inpå varandra är en lyx i sig och inget som tillhör vanligheterna, så egentligen har jag ingen anledning att klaga på nånting. Men det råkade bli så att jag är uppbokad ALLA dessa dagarna, både vardagar och helger. Några söndagar har jag lediga men de behövs till återhämtning och förberedelser för kommande vecka, storhandling och storkok för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Det jag är uppbokad med är roligt och självvalt, det är mycket träning, möhippa, Melodifestivalen osv, men det har blivit för mycket av det goda helt enkelt. Jag tänkte att det bara var 4 veckor och att jag därför kunde bita ihop och get it over and done with, men mot slutet av förra veckan insåg jag att det inte går. Jag hinner inte med saker jag behöver göra och jag hinner inte med mig själv. Därför har jag bestämt mig för att bara gå på FitnessCampet denna veckan och strunta i styrketräningen. Det känns jobbigt eftersom 4 pass per vecka blivit min vardag, och jag har ju precis haft semester så därför vill jag ju inte vila nu utan köra stenhårt. Men det går bara inte just nu, jag måste ge mig själv lite space.

Det som också blir lidande av det här är kosten. Jag känner mig inte så motiverad och det blir fler LCHF-undantag än vanligt. Igår åt jag semla när det bjöds på jobbet och till middag blev det sushi. Helgen bjöd på en hel del undantag och det kommer den kommande helgen också göra. Men vet ni? Det är helt okej. Jag äter ändå bra i stort och jag tror min kropp klarar av dessa små avsteg. Jag tror till och med att det är sunt att ge sig själv små viloperioder ibland då man samlar kraft och motivation. För mig blir det också en påminnelse om varför jag äter som man gör. Den där semlan var tyvärr inte så god utan kändes bara för mycket, sushin var däremot fantastisk men trots 13 bitar var jag hungrig när jag gick och lade mig vilket jag aldrig är annars. Man står sig helt enkelt inte lika bra på kolhydrater!

Min enda rädsla är att jag hamnat i min vanliga fälla, nämligen den när jag inte längre är missnöjd med hur jag ser ut och börjar tro att jag är odödlig och kan behålla min kropp även om jag slutar träna och slutar tänka på vad jag äter. Denna gång ska det inte bli så, utan jag vill fortsätta ha en bra kost- och träningsrutin. Jag tror själv att det mest är bristen på vila som påverkar mig nu, så efter skidresan är min enda prioritering att återfinna balansen och lugnet i livet igen. Bara 1,5 vecka kvar nu...