Just kill me...

Fy fan. Det är ungefär vad jag har att säga om dagens Core-pass med PTn, men det blir ju inget roligt blogginlägg så jag ska försöka utveckla något. Det var så fruktansvärt jobbigt, det är det värsta jag har gjort. Tanken var att vi skulle köra totalt 9 rundor, med 3 övningar i varje, och 3 uppsättningar av övningar. Hmmm, lite rörigt kanske men jag orkar inte förklara just nu =) Jag "klarade" 5 av de planerade 9 rundorna! Och med "klarade" menar jag att jag var så slut i hela kroppen att tekniken tog stryk rejält och han skällde på mig åtskilliga gånger när jag gick ner på knä eller armbågar eller vad det nu var, men det var inte för att jag var lat utan jag försökte verkligen, men kroppen pallade inte. Jag gav ALLT jag hade och lite till, och det räckte inte. Jag kom halvvägs. Det var min känsla efter passet. Jag har låtit min kropp förfalla. Usch, jag var så besviken på mig själv att jag låtit det bli såhär, jag är inte en person som ger upp.

När jag ställde mig i duschen grät jag en skvätt och bestämde mig för att tagga om. Jag visste ju att det skulle ju bli jobbigt. Och det är just jobbigheten som kommer ge mig resultaten jag vill ha. Om bara några veckor kommer det säkert kännas annorlunda, nu är allting nytt och ovant och min kropp är nog ganska chockad av alltihop. Med dessa ord i huvudet ska jag nu krypa ner i sängen och ge min kropp lite välbehövlig vila, för jäklar vad den kämpade åt mig idag!